Lisa och Anders Diös.
© Bonäs Bygdegård.

Bonäs Bygdegård och Diösgården uppfördes av byggmästare Anders Diös som i den bygd där han växt upp, ville skapa en mötes- och samlingsplats för människor och stimulera arbetet med natur- och kulturminnesvården i Ovansiljan.

Anders Diös föddes år 1891 i Indors by i Våmhus socken. I byn, som en gång fungerat som fäbod till Bonäs, levde vid denna tid ett trettiotal familjer. Som på övriga gårdar i moratrakten var förhållandena mycket knappa. Jorden var mager och människornas antal var sedan länge för stort för att bygdens små jordbruk skulle kunna trygga försörjningen. Man var tvungen att finna sin utkomst även på annat håll. Liksom många av socknens kvinnor hade Anders Diös mor och mormor vistats långa tider i bl. a. Ryssland och Skottland, för att där tillverka och sälja konstfulla hårarbeten. Dessa framställdes med en teknik som socknens kvinnor utvecklat under flera generationer. Männen fick redan i unga år lära sig fläta korgar och tillverkade särskilt vintertid, korgar för allehanda ändamål. Dessa såldes sedan bl. a. i Stockholm, där våmhuskarlarna blev ryktbara för sitt hantverkskunnande och för sina korgars höga kvalitet.

Att växa upp med dessa traditioner inom saluslöjdens område, kom att prägla Anders Diös, eller Djus Anders som namnet skrevs vid denna tid. Som så många andra unga pojkar sändes även han tidigt i livet till Stockholm för att sälja korgar. I staden fanns en och annan äldre korgmakare som såg till de unga sockenborna. De intryck som huvudstaden med dess överdådiga byggnader gjorde på den unge Anders, fick stor betydelse för hans kommande livsgärning.

De fattiga förhållanden man levde under, gjorde naturligtvis att även Anders, liksom syskon och många andra unga sockenbor, funderade på att utvandra till Nordamerika. Genom brev från släktingar och vänner som tidigare emigrerat, förstod man att det i Amerika fanns möjligheter som hembygden aldrig skulle kunna erbjuda. Anders hade själv år 1905 följt sin syssling Martis Jerk till järnvägsstationen i Orsa, när denne påbörjade sin resa till Amerika. Martis Jerk eller Eric Wickman som han senare kom att kalla sig, såg behoven i detta nya stora land och kom med tiden att grunda och bygga upp det som blev ett av världens största bussbolag - Greyhound.

Omständigheterna gjorde dock att Djus Anders blev kvar i hemlandet men genom stöd och uppmuntran från makarna Zorn i Mora, lyckades han skaffa sig en gedigen utbildning. Den unge Anders blev antagen som elev nummer 6 i den nystartade Mora folkhögskola som bl. a. Emma och Anders Zorn tagit initiativ till. Anders Diös talade ofta om den stora betydelse som året på folkhögskolan kom att få för hans utveckling. Anders Zorn, som själv undervisade skolans första elever i frihandsteckning, kom att bli en viktig inspiratör och väckte bl. a. intresset för hembygdens hemslöjd och konsttraditioner hos sina elever. Hos Emma och Anders Zorn förekom dessutom ofta gäster från den stora världen. Till Zorngården kom kulturpersonligheter som Karin och Carl Larsson, Albert Engström, Erik Axel Karlfeldt, prins Eugén, Anna och Nathan Söderblom.

Gammalt bultlås. Teckning utförd av Ander Diös under ledning av Anders Zorn 1913.

Med ekonomiskt bistånd från Zorn kunde Djus Anders 1911 påbörja en teknikerutbildning i Borås - den stad varifrån hans fästmö Lisa Jansson kommit som nybliven lärarinna till Våmhus. Under påsklovet 1912 gifte de sig och drygt två år senare flyttade Lisa ner till Anders i Borås. Efter avslutade studier kom han att själv fungera som lärare för blivande byggnadsingenjörer i Sala. Det dröjde dock inte länge förrän han i egen regi började ta på sig mindre uppdrag av olika slag. Den lilla firman som startats 1921, fick redan några år senare ett utomordentligt stort uppdrag som kom att få avgörande betydelse för den fortsatta verksamheten. Det var uppförandet av Vaksalaskolan i Uppsala - än idag en av stadens vackraste monumentala byggnader. Staden var nöjd med hans insats och förtroendet för hans person gjorde att uppdragen blev allt fler.

Det stora bostadsbyggande som kom igång på 30-talet, gav Anders fullt upp med arbete. Han köpte mark och uppförde bl. a. många s. k. föreningshus och skapade så möjlighet för de boende att själva äga sina bostäder. Även om Uppsala kom att bli Anders och Lisas fasta bostadsort och centrum för byggrörelsen, kom byggverksamhet tidigt att etableras på många andra orter i framför allt mellansverige. Bostadsbyggandet kom genom åren att spela en stor roll för Anders Diös. Han återkom ofta till hur viktigt det var att få medverka till att människor fick bo på ett hälsosamt och värdigt sätt. Redan i unga år, i samband med sina arbetsresor till Stockholm, hade han sett under vilka eländiga förhållanden många av städernas invånare bodde.

Anders Diös blev med tiden landets störste bostadsbyggare men kom också att visa ett särskilt intresse och kunnande när det gällde restaurering av kyrkor och andra kulturbyggnader. Återställandet av Rikssalen på Uppsala slott 1932, var ett tidigt exempel på detta arbete i kulturminnesvårdens tjänst. De mångåriga renoveringsarbetena på Uppsala Domkyrka, kom likaså att bli en hjärtesak för honom.

Under sitt långa liv kom Anders Diös att bli en av landets mest betydande donatorer. Inte minst blev olika former av stöd till dokumentation av och forskning kring svensk folkkultur, en angelägenhet för honom. Hans stora engagemang för Kungl. Gustav Adolfs Akademien är exempel på detta, liksom tillkomsten av Bonäs Bygdegård och dess kulturdagar.

En utförligare beskrivning av Anders Diös liv och av den tid han verkade i, finns att läsa i Jan Gabrielssons bok Anders Diös - mannen och hans verk, Dalaförlaget (1986). Den intresserade kan också besöka Diösgården, Lisa och Anders Diös sommarhem under mer än femtio år.

Ansvarig utgivare: Andreas Östborn. E-post: